Annons:
Etikettom-tvillingar
Läst 40661 ggr
[iurochskur]
2010-03-24 18:40

Att förlora en tvilling

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Information samt en personlig berättelse om att förlora en tvilling.

Det är en speciell känsla att vänta tvillingar det kan nog dom allra flesta hålla med om. Ibland händer det att bara den ena tvillingen överlever livet i livmodern och det är en lika stor förlust och sorg för föräldrarna även om ett barn finns kvar. Att förlora ett av två barn är likadant som känslan att förlora ett ensamt barn vid ett "vanligt" missfall. Känslorna blir lite motstridiga och man tampas med såväl sorg över det förlorade barnet samtidigt som man känner glädje för det barn som finns kvar. Det är vanligt att det förekommer ökad oro för det barn som finns kvar på grund av att ett barn förlorats. Närstående och vänner till föräldrarna kan vara oförstående och ofta får man höra "att man har ju ändå ena barnet kvar".

Oftast dör ena tvillingen innan kvinnan vet att hon ens väntar två. Överlag har den överlevande tvillingen större chans att klara sig ju tidigare det sker i graviditeten.

Det är 2-3 gånger högre risk för missfall än vid enkelbörd. Så mycket som 30% av tvillinggraviditeterna omvandlas till enfostriga graviditeter där det andra fostret antingen stöts ut eller tas upp av kroppen.

Det här är min berättelse

Jag fick tidigt besked att jag väntade barn och det var när jag var ute i lekparken med min dotter Alice som jag märkte av första tecknet. Jag höll på att svimma och det brukar jag aldrig göra annars. Så min tvillingsyster Linda sa faktiskt till mig: -gå och köp ett graviditetstest, du är helt klart gravid.

Sagt och gjort, jag köpte ett och gjorde det samma dag. Mycket riktigt så plussade jag positivt på stickan. När jag var hos barnmorskan så fick jag reda på att jag var i vecka 6, då hade jag gått 4veckor och vetat om det. Jag skulle inte på något besök förrän i vecka 12 sen och det var lång väntan dit tyckte jag. Veckorna sniglade sig fram och jag ville verkligen nå vecka 12 som jag tyckte var en "säker" gräns för att bebisen skulle få stanna kvar i min mage.

En solig dag gick jag och min mor till bilverkstaden och jag var på glatt humör på vägen dit. Stolt över min stora bebismage trots att jag bara var i vecka 10. På vägen hem kände jag ett tryck i magen och det spände lite konstigt. Jag sa till min mamma att det kändes konstigt i magen och vi gick lite långsammare hemåt till mamma.

Väl hemma hos mamma lånade jag toaletten där jag upptäckte att jag blödde. Blev jätterädd och skrek på min mamma att hon skulle komma. Tårarna rann och jag fick panik, ville inte förlora min bebis. Blödningen upphörde efter ca 30 min och jag hade tusen frågor i huvudet: Levde bebisen? förlorade jag den lilla? Vad gör jag nu? Jag kunde inte sluta gråta och fick tid för ultraljud samma dag.

Jag, mamma och min tvillingsyster gick till sjukhuset för en extra kontroll med ultraljud. Jag tänkte att dom skulle fälla domen att jag inte hade någon bebis kvar. Men blev så chockad. Det var två bebisar där!! Ojoj, vad skulle jag säga? Jag grät och skrattade om vart annat. Men så sa läkaren att dom skulle be en expert kika på mig igen dagen därpå.

Vi kom tillbaka för ultraljud två och under natten hade jag funderat massor på hur det skulle vara att få två barn. Vant mig vid tanken på att bli tvilling förälder. Tyvärr slogs mina drömmar i spillror, tvilling 2 hade dött. Jag grät floder av tanken att vi förlorat ett barn. Genast blev jag orolig för att det andra barnet skulle dö med. Endast veckorna framöver kunde avgöra dess öde och jag fick ha tålamod. Magen växte på och var större än genomsnittet. Folk påpekade hela tiden att "du ser ut att vänta tvillingar". Den kommentaren var jobbig att höra eftersom jag fortfarande sörjde våran ena tvilling. Månaderna gick och nu närmade sig graviditeten förlossning.

I vecka 31 fick jag dock värkar och fick åka in för att få kortison spruta och bricanyl tabletter som skulle ta bort värkarna. Det lyckades och graviditeten fortskred bra till vecka 37+4 då jag födde en frisk liten dotter på 2880gr och 47.5cm lång.

tuva.jpg

Bild: Tuva Johansson nyfödd.

Annons:
giffan
2010-03-24 22:54
#1

Oj vad jobbigt. Men vilken tur att du inte miste båda barnen iaf.

Det är många som faktiskt tappar den ena tvillingen utan att veta om det. När jag väntade mina tappade jag det tredje barnet. Men då visste jag inte ens att det va flera, utan de trodde endast att det va en blod samling i livmodern, och att jag blödde för det.

En jätte bra artikel och ett stort tack för att du delade med dig till oss!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

[iurochskur]
2010-03-24 23:10
#2

Ingen orsak, var lite jobbigt att skriva och läsa igenom bara. Men jag behövde få ut det med.

Tack för jag fick dela med mig!

Kram!

giffan
2010-03-24 23:12
#3

#2 Ibland kan det kännas riktigt bra att få skriva ur sig. Och samtidigt få höra att man inte är ensam. För när man är mitt i något jobbigt tror man att ingen annan kan förstå. Men det finns dem som kan förstå, även så här hemska saker.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Delixa
2012-07-19 22:49
#4

Hej själv förlorade jag mina två tvillingpojkar genom av att jag vart misshandlade av mitt ex..sen några år efter min lilla tjej..jag sörjer fortfarande för att jag inte fick behålla någon av dem och jag själv är tvilling..så du skall vara lycklig att du har två stycken kvar jag har ingen. så jag har inget att leva för…så jag går mest på tom gång mer än att hjälpa andra men jag kan inte se åt ett barn längre..lycka till med din familj..

giffan
2012-07-19 23:25
#5

#4 Otroligt sorgligt. Har du fått hjälp för att komma över? och gå vidare?

Du ska se att du kommer vidare och gärna vill ha barn igen.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Upp till toppen
Annons: