Om tvillingar

Att vara halv

2007-12-02 14:40 #0 av: Linda-Lou

Känslor som uppkommer vid separation mellan tvillingar och att återförenas efter lång tid.

Jag och min tvillingsyster har varit osams otaliga gånger men aldrig riktigt så allvarligt som i våras.

Det började med att jag vaknade en morgon och kände att något var fel. Instinktivt genomsyrade en känsla av separationsångest mig så som det gjorde när min syster skulle operaras för bråck som spädbarn. Då skrek jag nästan så jag blev blå, så läkarna var tvungna att låta mig vara med henne tills hon var nedsövd.

Jag hörde att telefonen ringde så jag svarade, det var min syster. Samtalet slutade med att vi blev osams och denna gången var det på allvar. Jag hade bestämt mig för att inte gråta då jag gråtit mycket förra gången. Mitt hjärta orkade inte mer. Som en del av mig kapats av kändes det att inte ha min syster lika nära som förr. Vet innerst inne att hon kände detsamma.

Månaderna gick utan att vi blivit sams, båda var ju så envist stolta att ingen av oss kunde erkänna att vi båda hade fel och brister. Att vi faktiskt båda saknade varandra så det sved i hjärtat.

Tills slut blev det så att av en slump korsades våra vägar och våra blickar möttes. Först blev jag förvånad och tänkte gå därifrån men jag vände tillbaka och sa med klar stämma: Jag har rätt att träffa dig och barnen. Hon tittade på mig och jag såg i hennes ögon att hon ville samma sak.

Båda brast i gråt och kramade varandra så hårt att det kändes som att vi skulle tappa andan. Vi sa att aldrig mer skulle detta få hända och vi förlät varandra. Det är mänskligt att fela men gudomligt att förlåta...

Anmäl
2007-12-11 09:58 #1 av: [Mariaxx]

Hejsan syster!

Fin artikel detta...alltid nyttigt att veta hur man känner som tvilling med osämja...

Jag tyckte INTE att det var lätt alls att vara ifrån dig! Saknade dig fruktansvärt även om vi ju var osams. En tvilling förlåter man snabbt vad jag märkt...

POK!

Anmäl
2008-02-04 17:25 #2 av: _UmM_

Jag vet mycket väl hur det kan vara med tviningar..
Jag är 2 äggs tvining med min bror men ändå sä känner vi av varandra.. Vi set till och med hur den andre mår just nu och under dagen..Om något är ricktigt på tok så ringer den adra och vill veta.....
Fin berättelse..
Jo man förlåter varamdra även efter en lång tid.. Twillingar kan gå en på närverna lika mycket som man tycker om dem....

Anmäl
2008-02-26 01:25 #3 av: UlrikaG

Jag och min syster har ända sedan jag kan minnas bråkat och haft oss, och bägge är till synden envisa och stolta!!

Vi är enäggs men har verkligen utvecklats olika håll och lever inte alls samma liv idag. Det började sorligt nog när våra föräldrar separerade när vi var 14 år, och idag är vi 29 år.

När vi var 27 bråkade vi enormt och jag svor på att jag hade ingen syster mer, hon var död för mig......

 Fruktansvärt......Endast kontakt med henne, får mig att känna mig hel.....

Det krävdes ett dop för hennes äldsta barn för att få oss att bli sams igen. Hon ringde och ville att jag skulle bli fadder.

Så nu är jag stolt fadder till hennes äldsta barn! En liten flicka på snart tre år :)

Det skall nog mycket till för att tvillingar skall säga upp kontakten med sin andra hälft. Samtidigt tror jag att den speciella närhet man har, är orsaken till att det kan uppstå rejäla bråk sinsemellan, som verkligen tar på en psykiskt.

Bråka kan alla syskon göra, men mellan tvillingar känns det extra tror jag.

 

Anmäl
2008-02-26 10:16 #4 av: Linda-Lou

Jag hade också ett rejält gräl med syrran när vi var 27...undrar om det är någon slags kris man genomgår som tvilling. Det vore väldigt intressant att intervjua fler tvillingar för att se om det är så för fler.

Anmäl
2008-04-01 00:45 #5 av: Kersti

Intressant detta med osämja mellan tvillingar. Jag är själv tvilling, tvåäggs. Min tvillingbror och jag är så olika man kan vara.Vi är mer som vanliga syskon,jag är så lik min mor  och han är lik sin pappa.Tyvärr är våra föräldrar döda och mamma

dog vid 59 års ålder.Han har ingen familj och har alltid varit

välkommen till oss men blir långsint över små bagateller och har sagt upp bekantskapen med mig.Tyvärr missar han också att se sina syskonbarns utveckling. Jag har alltid förut tagit första steget, men orkar inte längre med hans vredesutbrott.Så det tar nog år för honom.Tråkigt och sorgligt fför han har bara mig kvar.Men han har ju själv valt. /Kersti 

 

 

Anmäl
2008-04-05 09:21 #6 av: Lindyn

Finns det egentligen någon man bråkar mer med än sin tvilling? Jag och min syster är de bittraste av fiender men samtidigt de bästa av vänner. Vi kan prata om allt och hon är det bästa stöd jag kan tänka mej. Vi klarar aldrig att vara arga på varandra särskilt länge. Visserligen kan jag störa mej markant på hennes "små" egenheter på samma sätt som hon kan störa sej på mej.

Jag saknar henne när hon är borta och måste prata med henne varje dag, hon känner mej utom och innan och utan att säga något förstår vi varandra. Andra människor kan ha svårt att hänga med när vi pratar för vi använder ofta halva ord eller hinner inte prata klart innan den andra fattar vad den första säger. Vi skrattar och har kul! Och så länge som jag har henne så klarar jag allt!

Anmäl