Annons:
Etikett05-att-vara-tvilling
Läst 12452 ggr
freudiana
10/8/10, 4:42 PM

Tvåäggstvillingar!

Jag har en tvillingbror och jag är nyfiken på  andra tvåäggstvillingar, undrar om ni haft liknande upplevelser…

Min tvilling och jag är varandras totala motsatser. Visst kan man se att vi är släkt men vi är också utseendemässigt olika. Vi har aldrig kommit överens och har knappt någon kontakt.

Jag var "pappas flicka" och han var "mammas pojke", en uppdelning som var mycket tydlig. Jag försöker förklara det med att det kanske blir så när man som förälder helt plötsligt har två spädbarn att ta hand om?

Att gå i samma klass var faktiskt inte så lyckat. Jag hade väldigt lätt för skolan medan min bror hade läs och skrivsvårigheter. Eftersom vi gick i samma klass, hade samma prov etc var det ju omöjligt att inte jämföra oss. Min bror var avundsjuk på mig som hade det lätt i skolan, han fick slita med uppgifter som jag klarade av hur lätt som helst. Våra föräldrar jämförde oss också, och då var min bror alltid den mindre lyckade.

På gymnasiet gick vi i alla fall i olika skolor, men den här rivaliteten hängde kvar.

Tyvärr har jag aldrig varit "vän" med min bror. Önskar att jag hade ett annat syskon som jag stod nära! Men min tvilling är egoistisk, självupptagen, obehaglig (han misshadlar sin sambo  och är shopping/sex-missbrukare för att nämna några saker) och en sån person går det inte att vara vän med.

Vill gärna höra andras berättelser om hur det är att vara tvåäggstvilling!

Annons:
silo
10/8/10, 9:30 PM
#1

Tänkte börja skriva här, men såg att du skrev att man skulle berätta hur det är att vara tvåäggs tvilling. Jag är enäggstvilling :)

giffan
10/9/10, 2:41 AM
#2

Oj vad bra att du skriver och berättar. Sånt här kan man verkligen lära sig av som förälder.

Mina tvillingpojkar har det lite som du hade det, men inte riktigt. Men rivaliteten känner jag igen, en har lättare i skolan, den andra får slita som 17 för att hänga med.

Vi har löst det med skolan att försöka ha olika läxor åt dem och försöka dela dem så mkt som möjligt.

Det fungerar rätt okej.

Hoppas någon kommer in här och skriver så man får läsa om fleras upplevelser.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

freudiana
10/9/10, 4:16 PM
#3

Jättebra att ni försöker hitta lösningar för era pojkar giffan! En sak som jag undrar, är det svårare att "knyta an" till bebisarna när de är två stycken? Kände du att det var svårt att ge dom lika mycket uppmärksamhet?

Jag pluggar till Psykoterapeut och vi får lära oss det mest om barns utveckling och behov, men tvillingars särskilda omständigheter är som ett svart hål! Det finns knappt något skrivet om tvillingar under 3 års ålder.  Skulle vara jätteintressant att höra mer om dina, och andra tvillingföräldrars upplevelserGlad

Mina egna föräldrar har ju inget att "jämföra" med, de fick tvillingar och tyckte att det räckte så ;-) så de kan inte jämföra med hur det är att ha "bara" en bebis…

giffan
10/10/10, 2:26 AM
#4

#3 Jag kan bara säga att första tiden var svår att få kontakt med båda, då ena pojken va prematurbarn och de låg kvar på prematur avdelningen. Man får som någon kraft man inte har egentligen, och samtidigt som man borde vara super lycklig över att fått barn så är det bara så jobbigt. Dygnen gick mellan att mata ett barn, mata ett barn till byta och allt det där man ska göra sen va det bara att börja om. Men med den lilla va det så mycket tider man skulle ha koll på med sovandet och matandet att det blev lixom sköterskornas barn. Jag försökte verkligen att ta hand om båda lika mycket… men man klarar inte det i början.

Minns att jag var så avundsjuk på dem som hade bara ett barn… som verkligen han sitta ner med det barnet och bara mysa, det missade jag massor av med mina.

När vi sen kom hem från sjukhuset så blev det bättre. Men fortfarande kändes inte den lilla riktigt som min, eller hur man ska säga.

Ju mera tiden gick så märktes det inget av det där, och inom ganska kort tid så var allt som vanligt.

Alltså just när man är inne i det hela så märker man inte så mycket av det. Skulle någon frågat mig så va det inga problem, det är sådant jag först tänkte på när de va lite större. Jag minns att sköterskorna försökte hjälpa mig många gånger att förstå att jag behövde få min sömn, men jag lyssnade inte på dem då, jag hade ju läget under kontroll, tyckte jag. Och mycket av det slit man la ner då va just för att man ville ge dem lika start. Tror inte så många förstår hur man tänker när man vill ge sina barn så lika start som möjligt. Men för mig har det alltid varit viktigt.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

freudiana
10/10/10, 4:08 PM
#5

Tack så mycket för din berättelse Anneli :-) det var verkligen intressant att läsa.

Jag var liten och hade blåsljud på hjärtat när jag föddes och fick därför stanna kvar på sjukhuset i en månad. Min tvillingbror var ok och fick åka hem nästa dag med vår mamma. Min mamma har sagt att hon var rädd att jag inte skulle överleva, att hon knappt vågade ta i mig av rädsla för att jag skulle gå sönder.

Det var så "uppdelningen" började -mamma åkte hem med min bror, och pappa som jobbade bredvid sjukhuset kom och hälsade på mig varje dag. Det var nästan som om dom fick varsitt barn.

När jag väl fick komma hem hade både min bror och jag kolik -han skrek oavbrutet på dagen, och jag på natten i 3 veckor. Vilken pärs! Våra föräldrar gick definitivt på någon extra superman-energi för att orka…

Jag förstår verkligen om du var avundsjuk på de som bara hade en bäbis, det måste vara svårt att känna att man inte räcker till.

Jag hoppas verkligen inte att jag själv får tvillingar!Flört

giffan
10/10/10, 4:49 PM
#6

#5 Jag har ju ett barn före min atvillingar och det roliga i det hela är att jag tycker att det är enklare att ha tvillingar egentligen… Men just det där att sitta stilla och mysa, hade jag säkert kunnat göra, om jag inte själv bestämt mig för att klara mina barn själv även på sjukhuset.

Jag hade även tur som kunde få stanna på sjukhuset med båda mina barn. behövde inte ta det ena och åka hem, de va mkt snälla och trevliga där. Synd bara att jag inte tog emot hjälpen jag kunde få. Det är något jag rekomenderar alla jag känner nu.

Synd att du känner så för att få tvillingar, det tycker jag inte du behöver. Det är härligt m tvillingar.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Annons:
amstaffar
10/19/10, 1:10 AM
#7

Jag har tvåäggstvillingar på 2 år och ville bara svara på freudianas fråga.

För oss har det bara blivit så att barnen har valt en förälder som de hellre vill bli nattade av eller som de tyr sig mer till.

Våran pojke är väldigt mammig medans tösen är mer pappig.Hon somnar på bara några minuter med pappa och för mig tar det minst 30 min att natta henne för hon finner inte ro på samma sett.

Men visst älskar jag de lika mycket och försöker hålla de lika mycket och leka med de lika mycket,fast märker att pojken är ändå i min famn oftare då han självmant kommer och sätter sig i mitt knä.

Tösen är mer självständig.Så jag tror inte dina föräldrar har valt ut er utan tror det vart så hos er med att ni valde de.Mammas pojke och pappas flicka.

Tror det kommer naturligt.

Mari
10/22/10, 5:10 PM
#8

Jag har en tvillingbror, vi är tvåäggstvillingar, jag känner också igen mig lite i det du säger.

Dock var det jag som hade det lite svårare i skolan medan min bror i princip bara behövde titta på läxorna så kunde han dem sedan. Vi gick i samma klass fram till gymnasiet och jag kände också att vi blev jämförda, speciellt på högstadiet och på idrotten där min bror är sportfåne och jag inte alls intresserad.

Jag gillar min bror mycket även fast vi kanske inte är bästa vänner sådär som andra tvillingar kan vara.

Sajtvärd för Djurfoto
www.mariekengren.se

ogresweettooth
5/2/11, 3:49 PM
#9

Vad skönt att att läsa det där :) Hade för mig att jag var ensam där en stund!

Jag o min tvillingsyster har aldrig kommit överens och jag "tränger mig på henne" med kärlek och kramar som hon inte vill ha, ohyggligt sårande.

vi har varsin, inför varandra, komplett alternativ livsstil.

jag sätter inget värde alls på saker tillhörigheter pengar osv, är alltid pank och njuter av livet ändå

hon känns mer bitter och avståndstagande…Har alltid fina kläder och saker, och jag är så glad att det går enkelt för henne i livet :)  Jag låter henne vara som hon är men en kram när vi ska skiljas åt den gången om året vi ses gör faktiskt inte ont…

Har du funderat över varför din tvilling är så destruktiv? Vad har han varit med om? Hur upplever han att du tycker han är obehaglig?

Han kanske inte är obehaglig när du går in för att se honom? Ödet står ofta till makt för att forma oss som individer, alla har det inte lätt, och en blir lätt utpekad som galning och är missförstådd. Och tror du på fullaste allvar att han skulle skada dig i vuxet liv? Låt honom ha sitt bagage, det hindrar inte dig från att älska individen! :D Och hur vet du att han är sexmissbrukare? han kanske bara är mer öppen med än vad alla andra är. Alla människor har inre sexgalning, försöker en förtränga detta mår en dåligt själv.

Tror min syster upplever mig som obehaglig faktiskt. Detta får ju vem som helst att vilja ta avstånd… Är så jävla skevt. För jag har bara kärlek att ge henne. Jag hoppas inte att jag låter hård på något sätt, önskar bara att du skaffar dig mer förståelse för din bror , för det känns nästan som att det min tvillingsyster som kunde skrivit det här om mig. ( fast jag är ju inte man och utpekat våldsam,  enda skillnaden, btw, har hans sambo slagit honom?) Och det är ohyggligt upprivande, att människor resonerar så om sina egna syskon. Ge kärlek, sprid kärlek, blod är mycket tjockt och låt människor göra sina egna fel så kanske blodsbanden kan hålla när allt annat försvinner. <3 <3 <3 Fred!

freudiana
5/6/11, 1:34 PM
#10

#9

Tack för ditt svar :-)

Jag är precis som du en kärleksfull männsika som tyvärr ofta är FÖR förlåtande och snäll.

Min bror har ett utåt sett mycket mer ordnat liv med jobb osv, jag har varit barnet som föräldrarna oroat sig för -tills för 3 år sedan. Då uppdagades det att min bror, som hade sambo och gemensam lägenhet, hade barn med en annan tjej i Estland. Vi blev alla helt chockade. Han hade levt en fullkomlig livslögn och dubbelliv då i 2 års tid. Jag trodde aldrig att han kunde vara kapabel till nåt sånt!

Han använde sitt barn som ursäkt för att få pengar från våra föräldrar, sa att det var för läkarbesök etc. Totalt blev det 75 000, som varken mamman eller barnet såg röken av.

Mamman och den då 5 mån gamla dottern flyttade till Sverige för att bo tillsammans med min bror. Han hade uttryckt att han verkligen, verkligen ville detta. De kom före min bror till Sverige och bodde då hos våra föräldrar. Min bror skulle komma några dagar senare för att han skulle packa ihop hennes grejer och ordna med flytten. Några dagar blev en månad! Han hittade på ursäkter, men jag fick sedan reda på att han rest runt till olika semesterorter i baltikum, levt lyxliv på hotell med ytterligare en annan kvinna. Samtidigt satt mamman och hans dotter hemma hos våra föräldrar och hade det jättejobbigt för att de knappt kunde kommunicera.

När han kom hem flyttade de ihop (samtidigt som han hade inhyst en annan tjej på ett hotell i närheten). Han visade INGET intresse för barnet, lyfte inte ettt finger och började psykiskt och fysiskt misshandla sin sambo. Och nej, hon har inte slagit honom, bara försökt fly undan. När hon försökte dokumentera skadorna så förstörde han hennes mobil, kamera och videokamera…

Det går inte att dra några paralleller till din syster här… Min bror är medlem på alla kontaktsidor, har kvinnor runtom i Sverige och i hela öststaterna. På så sätt vet jag att han är sexmissbrukare. Han kunde inte fortsätta med sitt shoppingmissbruk för att han hamnade hos kronofogden, så då övergick han bara till andra missbruk.

Jag har tänkt mycket på hur han kunnat bli såhär. Jag har försökt att hjälpa till, finnas där och prata med honom, men han lever i en fantasivärld full av förnekelse. Som psykoterapeut kan jag dra slutsatsen att han har någon typ av personlighetsstörning, troligtvis borderline. Han beter sig illa mot mig om och om igen, och jag erbjuder förlåtelse och vänskap. Han respekterar helt enkelt inte folk som är snälla, bara dom som är lika buffliga som honom själv. Han är jätte-elak mot vår mamma som är den snällaste människan i världen. Han respekterar vår pappa, som är kall, krävande och hård mot honom.

Nu har jag fått nog. Jag har ställt upp så mycket för honom, och han har ALDRIG ens så mycket som frågat hur jag mår (har legat på sjukhus 3 ggr senaste året tex)! Jag har fått nog av att bli behandlad som skit och tycker det är jätte-trist att vi inte kan ha en någorlunda ok syskonrelation. Det finns inget mer jag kan göra annat än att hoppas att han någon gång kommer förändras till det bättre.

Som grädde på moset så förgrep han sig sexuellt på mig under en tid när vi var i tidiga tonåren. Det har ärrat mig för livet -men jag har förlåtit honom även för det fastän vi aldrig pratat om det. Han skulle aldrig erkänna detta för någon.

# 9 Jag tror INTE att din tvillingsyster skulle kunna ha skrivit detta om dig, du är inte sådan som person.

[Wera]
7/20/11, 8:02 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#11

Jag är tvåäggstvilling. Jag är den enda av mina helsyskon som inte har eller haft läs- och skrivsvårigheter, jag har lätt för mig i skolan. Min tvillingsyster (ink. min lillebror) har läs och skriv svårigheter, de har dyslexi. Ex. glosor, jag behöver läsa igenom dom två-tre gånger sedan memorera någon gång i huvudet, skriva ner någon gång på ett papper sen är jag klar. Jag läste mina glosor samma dag som förhöret, på bussen till skolan. Jag lärde mig att simma först av oss på simskolan och lika så att läsa. Så jag var den av oss som fick våran första egna "riktiga läsbok".

När jag var liten var jag "pappas flicka" och min tvillingsyster var "mammas flicka". Jag blev döpt efter pappas mamma (farmor) och syrran blev döpt efter mammas mamma (mormor). Pappa tyckte jag var "änglalik" och såg ut som en söt docka, medan syrran inte alls såg lika söt ut när vi föddes, erkänner han själv! Men nu är vi "ingenting", eller ja vi båda är mer "mammas flicka" p.g.a. pappas vanor och förändrade beteende. Men det hör dock inte hit.

Vi är lite lika ändå tycker jag? Bortsett från betygen i skolan liksom. Vi har samma intressen. Dock är jag mer ordningsam, städar, håller rent och är lite "pedant", medan hon skjuter upp saker och har det inte lika rent. Vi båda umgås med samma vänner, vi hade bara gemensamma vänner under hela grundskolan, vi har dock alltid gått i olika klasser nästan, i högstadiet gick vi samma klass bara inom vissa ämnen. Vi har alltid blivit separerade, (vi vill ha så) och nu i gymnasiet går vi olika riktningar, dock samma skola. Vi klär oss i "samma stil" ibland, hon är dock mer åt det "svarta" hållet och med "kalla färger", jag är mer åt det "bruna/tanfärgade hållet", brukar ha på mig "varma färger". Vi lånar dock kläder av varandra. Förr var jag slösa och hon spara, nu sparar vi båda, fast hon har varit mer "slösa" under en liten tid. Tills hon fick slut.

Sen har vi såklart olika smak på killar men inte helt motsatta ändå.
Vi är dock inte super lika i utseendet, när vi båda har uppsatt hår tycker vissa att vi är ganska lika! Man ser ju att vi är syskon. Vissa har tagit fel på oss. När vi var mindre blandade lärarna ihop oss hela tiden men inte längre men det är väl för vi har olika lärare, ibland har det kommit upp en randomlärare och frågat mig grejer typ, jag brukar stå där och fatta noll och då inser dom att det är fel. Haha!

Dock när vi gick i grundskolan var det ofta jag som "skaffade vännerna" för hon var mer blyg, så hon fick hänga med och vi umgicks allihop. Så är det dock inte längre. Min pappa och mamma tjatade "jämt" på mig att jag skulle "skydda" och "ta hand" om min tvillingsyster, för dom tyckte hon var mer "blyg" och behövde mig typ? Dom tyckte vi skulle dela på typ allt, "men ni är ju tvillingar!" säger pappa jämt, jag hatar när han äger så. Bara för vi är tvillingar betyder det inte att vi ska klistras fast och ha allt tsm! Medan min lillebror får allt han vill ha själv, ex. en egen chipspåse, medan jag och min syster får dela, en hel övervåning för sig själv i huset, medan jag och min syster får dela på en våning eller stuga.

Sen bara för mamma tycker jag är mer duktig på ex. datorer, ta ansvar och inte skjuta upp saker ber hon mig jämt om hjälp, jag ska göra det och det, medan min syster nätan aldrig blir ombedd att göra något, när jag frågar vrf dom inte kan fråga henne istället säger dom "men du är bättre! Du kan mer, du skjuter inte upp det" blabla.
Men det är mer orättvis mellan oss tvillingar och våran lillebror, inte bara för han är yngst (13, vi 17).

Dock när vi gick i grundskolan var det ofta jag som "skaffade vännerna" för hon var mer blyg, så hon fick hänga med och vi umgicks allihop. Så är det dock inte längre. Min pappa och mamma tjatade "jämt" på mig att jag skulle "skydda" och "ta hand" om min tvillingsyster, för dom tyckte hon var mer "blyg" och behövde mig typ? Dom tyckte vi skulle dela på typ allt, "men ni är ju tvillingar!" säger pappa jämt, jag hatar när han äger så. Bara för vi är tvillingar betyder det inte att vi ska klistras fast och ha allt tsm! Medan min lillebror får allt han vill ha själv, ex. en egen chipspåse, medan jag och min syster får dela, en hel övervåning för sig själv i huset, medan jag och min syster får dela på en våning eller stuga.

Sen bara för mamma tycker jag är mer duktig på ex. datorer, ta ansvar och inte skjuta upp saker ber hon mig jämt om hjälp, jag ska göra det och det, medan min syster nätan aldrig blir ombedd att göra något, när jag frågar vrf dom inte kan fråga henne istället säger dom "men du är bättre! Du kan mer, du skjuter inte upp det" blabla.
Men det är mer orättvis mellan oss tvillingar och våran lillebror, inte bara för han är yngst (13, vi 17).

Här är en bild på oss från förra året, solglasögon & uppsatthår båda två. Här är vi lika.

[Wera]
7/20/11, 8:22 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#12

-fel tråd -

Sannsen
9/29/11, 7:25 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#13

Jag har en tvåäggstviling. Vi är båda flickor men där slutar likheterna. Vi är varandras motsatser. VI bråkar offta men vi känner varandra väl och är bra vänner. Vi går i samma klass och har gjort det sen dagis.

Vi älskar varandra och gör precis allt tillsammans varje dag. Jag har lite lättare i skolan, men jag lägger mer tid på det. HOn är party tjejen och jag pluggtjejen!

Varje människa bär sin skräddarsyda mask av själviskhet, Ty spelet spelas, folk såras, av någon man skänner med en mörkerets mask glidande på plats, din ända räddning är insikten och modet att förändra.

Annons:
Moalinn
10/10/11, 10:54 PM
#14

Jag varken är eller har tvillingar.. men jag kan säga att ha en tvåäggstvilling är väl som att ha en helt vanlig bror/syster bara fast man råkar vara lika gammla och födda på samma dag. Jag vet ju inte , men det känns som att det är så. Jag har en syster som fick tvillingar i början av juli, hon kunde från början inte få barn men efter mycket om och men så fick hon en son och sen kom tvillingarna ett år senare.

Jag kan sätta mig in i hur jobbigt det måste vara att ha en ettårig son som inte går ännu, och två tvillingar på det. Den ena tvillingen, Caspian, har det varit mycket ont i magen  för, vilket gjort att den andra (Harley) har fått gå undan lite men eftersom att dom är två stycken så tar dom hand om varsin bebis, och när ettåringen, vincent, behöver kärlek så kanske dom andra inte behöver det osv..
Det jobbigaste är när det går som en kör, alla skriker samtidigt. ;)

Men det har ju gått bra, alla lever och det är huvudsaken.

Sajtvärd för Naturfoto & Musik
Medarbetare på Djurfoto

giffan
10/11/11, 7:36 AM
#15

#14 Ja det gäller verligen att hitta lösningar som pasar.

Man får göra mycket på golvet så man har lätt att hinna med alla. Ex så bytte jag mycket på mina på golvet, just för att om det hände något någon annan stans så kunde jag snabbt gå ifrån.. (den på golvet kunde ligga kvar)

När man är mitt i det så bara måste det fungera..

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

AdelinaH
2/26/12, 10:36 PM
#16

Jag är tvåäggstvilling och har en syster. Vi är helt olika, folk tror inte ens vi kommer från samma familj. +att min syster ser äldre ut (vi är 14år)

Jag har aldrig gillat att vara tvilling, för vi är inte så nära varandra och jämförs mycket.

Ni kan själva tänka er att gå i samma klass som ett syskon? USCH! Varje dag få stå ut med varandra och aldrig få vara en enskild individ, fast man är det. Inte själv kunna berätta sin egen historia vad som hände i skolan utan att syskonet avbröt och sa hur den uplevde det. Ha samma kompisar, så man måste vara ännu mera med varandra. Att hela tiden vara tillsammans, att inte riktigt ha ett eget liv.

Så jag skulle rekomendera alla tvilling mammor att separera era tvillingar mer om ni märker att de är olika och inte passar ihop.

T.ex ha olika rum, gå i olika klasser, få ha egna intressen och olika kläder!

Mari
2/26/12, 10:39 PM
#17

#16 Det där med att gå i samma klass känner jag igen och att bli jämförd.. Fast jag gillade att gå i samma klass som min bror, kanske för att han var duktig på att inte avbryta allt för mycket :-)

Kan tänka mig att det är värre att ha en tvilling av samma kön, då blir det ännu mer jämförelse och att man nog inte får vara i fred på samma sätt

Sajtvärd för Djurfoto
www.mariekengren.se

AdelinaH
2/27/12, 11:59 AM
#18

#17 Om man gillar att gå i samma klass går det ju bra, men det gjorde inte jag. :P

Ja, det är nog mer jämförelse när man är av samma kön. (speciellt tjejer tror jag) Speciellt nu i tonåren och puberteten. Jag ligger ''efter'' och hon ligger långt före i den och det känns som hon är många år äldre än mig. (fast alla har sin egen takt) Det är lite jobbigt faktiskt. Sen är hon lång, och jag kort(egentligen inte), hon väger mer (men är smal) och jag är supersmal. (typ underviktig)

Bluishfire
7/17/12, 3:29 AM
#19

Jag hittade precis hit och ber djupt om ursäkt ifall ingen ville ha tråden upp puttad :P 

Men jag är också tvåäggstvilling och jag kan också känna igen mig i mycket av allt som har sagts här. Den enda skillnaden är nog att jag och min bror är varandra väldigt nära och har alltid varit det. Vi är inte väldigt lika, enligt mig i alla fall. Han är mer lik mamma och jag är nästan en kvinnlig kopia av pappa.
Vi har liknande personligheter och liknande intressen och är tja.. ganska lika varandra på insidan, kanske.
Däremot så har jag alltid haft det lätt i skolan och alltid lärt mig snabbt medans han har halkat efter två år efter mig. Enda likheten där är att vi båda är duktiga på språk och urdåliga på matematik.

Jag älskar faktiskt att vara tvilling, för det känns som om det alltid kommer finnas någon där för en. Jag har varit psykiskt sjuk en längre tid med återfall här och var och måste nog medge att mitt bästa stöd är min bror!

Och det där med att dela har jag också råkat ut för, men på senare år så kör mina föräldrar med att vi båda får samma mängd av vad det nu än är, om det inte är direkt så sker det i längden istället. Glad

giffan
7/17/12, 8:32 AM
#20

#19 Välkommen till oss här på sajten Bluishfire.

Och det är jätte bra att putta upp gamla trådar. Hade faktiskt själv missat den här lite..

Härligt att du känner så för din bror tycker jag. Många gånger får man mest höra vad jobbigt det är att vara tvilling, skönt att få höra att någon trivs med det.

Tvillingar tycker jag är så härligt. Kan ibland inte sluta tänka på hur häftigt det är att mina pojkar faktiskt är två… och att dom är tvillingar. Jag tycker det är häftigast i värden och är så avundsjuk på er tvillingar som har en till av er…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Annons:
AWES0ME
8/4/12, 7:22 PM
#21

Jag och min tvåäggstvilling är inte lika alls till utseendet. Jag har blek hy, blont hår, är smal och rätt kort. Min tvilling har brunare hy, brunt hår och är lite större än mig (inte tjock alls, det är jag som är smal haha!) och hon är lång. Man ser verkligen ingen likhet alls i ansiktet heller då hon har ett rundare ansikte än mig och mitt är lite längre. Dessutom är mina läppar fylligare än hennes och min näsa är mindre. Vi har haft kompisar som inte vetat att vi är tvillingar, och när vi går på stan tillsammans och sådant så kan man absolut inte tro att vi är tvillingar. :) Hon har dessutom tunnare hår än mig, jag har typ dubbelt så mycket.

Jag och min tvilling är rätt nära varandra, fast ändå inte. Vi brukar inte bråka så mycket utan vi har det väldigt roligt tillsammans - men vi pratar inte så mycket med varandra om våra egna problem och vi berättar inte direkt för varandra varför vi är ledsna - när vi är det. :) Så vi är inte så öppna mot varandra.

Vi har gått i samma klass ända tills nian, nu skulle vi gått samma linje på gymnasiet också men hon kom inte in (hon hade för låga betyg, jag har väldigt höga betyg). Så vi kommer börja på olika skolor, är lite orolig för det för vi har alltid varit tillsammans lixom. :)

Dessutom har vi helt olika intressen, jag älskar hästar och det gör inte hon haha. :P Hon gillar att shoppa!

Vi har också väldigt olik smak på killar. Och våra klädstilar är inte lika varandra heller.

Anneli73
5/4/13, 1:08 PM
#22

jag har varit tvåäggstvilling. Hade en tvillingbror . Vi var totalt olika varann, men ändå lika när jag tänker efter. Han hade en svår tid i skolan med skriv och lässvårigheter, drogs på en svår epelepsi och till slut fick han en svår diabetes. Men det var inget han dog av. Jag älskar hästar och var mer en stalltjej och han pyssla med att se film och ta det lungt, på grund av sin sjukdom orkade han inte jobba eller rättare sagt så kunde han inte för han hade anfall dagligen så gott som. Påskafton 2011 förändrades mitt liv och många andras liv. Han var på pimpeltävling som jag själv tänkte vara med på men åkte med min sambo till en annan by. Mamma ringde och sa att han var svårt sjuk och på väg till IVA. I bilen tänkte jag så fula tankar som att jag ska stoppa hans coca cola drickande och nu skulle systern ta tag i hans liv. Men ingen sa att han var död och ändå kände jag på att det inte var något som stämde. Vi var före ambulansen på plats och en sköterska visa in en i ett rum med en soffgrupp och då förstod man att livet var i kras .  Först kom känslan att detta har inte hänt, men det hade hänt. hans lägenhet såldes , grejerna ränsade ut och man städa bort allt som hade med honom att göra. Begravningen fixades och man skickades till kurator via jobbet. Den riktiga sorgen kom långt efter. då poletten föll ner, 37 år gammal och dog av tre blodproppar som gick till lungan. Ett år efter insåg jag att jag hade samma drag i ansiktet som han. Då insåg jag att jag hade likheter på någotvis. Min bror kommer inte åter men än idag så säger jag att man ska var rädd om de syskon man har.. Jag har levt ett helt liv med min bror och nu firar jag min födelsedag själv , ingen tvilling att släpa med hem till jul. Man har lekt ihop som barn, man har skrattat och man har bråkat. Tro det eller ej, jag tror jag saknar han så fruktansvärt att han skulle bara veta allt jag ångrat mig som jag lovat men aldrig hunnit. Men det är försent för mig att ångra nu. Roliga är att jag for på semester 3 månader efter allt hänt för att rensa tankarna och komma in i en annan miljö och på tåget satt en tjej som förlorat sin tvillingsyster. Hon förstod mig bättre än kuratorn (som också är tvilling] Då säger man att ödet pussla ihop en för att kunna bearbeta sorgen. Nu har det gått 2 år och saknaden kommer alltid att finnas där, men jag måste lära mig konsten att leva med den.

giffan
5/4/13, 9:49 PM
#23

#22 Först måste jag få beklaga din sorg, och tacka för ett jätte fint inlägg.

Sen vill jag tala om att jag vet Exakt vad du pratar om. Min bror och jag är iof adopterade. Men vi har levt ihop som tvillingar ( det var 2½månad mellan oss)

När han gick bort ganska plötsligt (av olika anledningar) Så blev saknaden och tomheten så stor! Jag ville kunna göra allt ogjort men det går ju inte. Går inte en enda dag utan att jag tänker på honom, och saknar honom. Har inte kunnat radera allt ur minnet, så har massvis med saker kvar efter honom…

Ser ju hur tajta mina tvillingar är, så jag vet inte hur dom skulle klara sig utan varandra .

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Navai
4/21/14, 10:34 PM
#24

Jag och min tvåäggstvilling är inte mer lika än vanliga syskon. Våra föräldrar delade på oss redan i dagis åldern, vi gick på separata avdelningar och i olika klasser ända upp till 2:an, Vi hade likadana kläder men hon kläddes i lila, rosa och rött och jag i gult, blått o grönt, sen skiljdes våra föräldrar. Hon va mer mammas flicka och jag pappas flicka. 3-6:an gick vi i samma klass då vi började en ny skola och det va ganska jobbigt. Vi bodde samtidigt varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa, vilket va väldigt jobbigt och slutade med att vi nu bor hos mamma.

Under denna period så bråkade vi mer än vi brukar och va ovänner ofta, och eftersom att vi gick i samma klass så hade vi samma kompisar vilket inte heller va helt roligt. Efter 6 an gick vi i olika klasser igen och det va mycket skönare, att få "egna" vänner. Min syster utvecklades mycket fortare än mig. Idag är jag både längre och kraftigare än min syster men är fortfarande inte lika "utvecklad", hon lite kurvigare och jag är rak o plattbröstad. 

Jag och min syster är helt olika varandra. Jag älskar djur och hon älskar musik. Hon festar och jag spelar dataspel och är i stallet. Hon har lättare att få kompisar och jag har det lättare att bli ledsen och känna mig ensam. Dock när vi va små (gick på dagis) så fick min syster gå på lekterapi  för att hon inte va lika självständig som jag, vår mamma brukar säga att jag va "bossen" vilket jag inte alls är idag. Vi är inte så bra kompisar med varandra men inte heller ovänner, vi kan prata med varandra men gör det inte.  

Det jag tycker är jobbigast med att vara tvilling är att aldrig få något eget. När man var liten hade man likadana kläder, man delar alltid födelsedag, får likadana presenter, har samma kompisar och man hör ihop på något sätt. I dags läget är vi 18 år och vi tänker inte så mycket på att vi är tvillingar. 

Det vart en lång text men kanske intressant för någon.

giffan
4/22/14, 12:01 AM
#25

#24 Jätte intressant att läsa. Tack för att du delade med dig!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Upp till toppen
Annons: